ellaaolofsson

många säger att jag ska vara glad för att jag har vänner o familj som bryr sig om mig att jag har en bra liv i skillnad mot dom osv, men egentligen vet ingen hur jag egentligen har det och hur jag mår.
Jag kan gråta på kvällarna pga av att jag har det jobbigt både när det gäller mina vänner och även min familj.
Mina vänner säger till mig dagligen att dom aldrig skulle lämna en vad som en hände att dom alltid skulle stå på ens sida och stötta en när det blev jobbigt. Men jag inser mer och mer för varje dag vilka som verkligen är mina äkta vänner och vilka som bara spelar ett oschysst spel med vår vänskap som inte ens kulle bry sig om något verkligen hände.
Och när det gäller mina föräldrar, nej det kan jag inte ens beskriva med ord, min relation till mina föräldrar har aldrig varit såhär innan kan inte gå en dag utan att vi börjar tjaffsa och ber varann dra åt helvete. Och det värsta är ju att alla tror att det bara är skoj som vi säger saker osv men om jag verkligen skulle berätta allt som händer mellan oss så skulle ni faktiskt inse att det är mycket värre. men enligt alla andra så säger dom att jag är bortskämd pga att jag kan få pengar nästan när jag vill men de är bara när jag har kompisar i närheten, annars vågar jag ju inte ens knappt prata med dom för jag vet att bara jag säger ett ord lite fel så blir det rena kaozet.
Jag har så många gånger gått ner i deprationer, varit sur och ledsen hela tiden och det tror jag väldigt många märkt på mitt beténde, för jag blir så lätt irriterad och då vet jag knappt själv vad jag gör sen..
Ibland vill jag till och med bara bort från den här fitt staden inte bara för att jag har det jobbigt hemma, utan för att hela västervik är ett fitt ställe, man kan inte göra någonting utan att det ska bli ett stort ryckte av det hela och allt som sägs är inte ens sant jag fattar inte att folket inte kan ha ett eget liv istället för att lägga sig i andras hela jävla tiden och förstöra för dom. Det man inte vet om sig själv vet alla andra, folk snackar skit bakom ryggarna på folk, liksom alla snackar skit om alla snälla sköt ert egna förihelvete!
Och jag vet att ni som nu kommer läsa det här kommer tänka bah "orka att hon skrier detta hon verkar inte ens ha det jobbigt" osv osv osv. Men för er kanske det låter så men om ni skulle va mej bara för en dag skulle ni inse hur jobbigt jag faktiskt kan ha det ibland tyvärr.
Jag finner knappt några ord som skulle beskriva hur jag mår hur mycket jag än försöker går det inte men ni skulle ändå inte förstå, det är knappt så att jag själv gör det jag vet inte varför jag mår såhär allt är bara konstigt. Känns såhär jag vet inte hur länge nu flera år är det iaf men allt har blivit värre det senaste året. Jag har börjat tappa hoppet på att det ska bli bra igen för så fort jag börjat hoppas går allting i bitar. Ett liv utan mening , ett liv utan hopp om jag hade valt en annan väg hur kunde det gått. Vet inte vart jag är, har vandrat fel väg. Försöker hitta mig själv, men finner inget här. Försöker ta mig i kragen och lösa mina problem men inget går som jag vill, allting går bara fel. Jag vet hur det känns att aldrig komma någonstans. Nu lever jag här i en försvunnen värd, jag lever i en misär. För alla gånger jag har sagt att jag ska bli bättre och kämpa mig fram. Så många gånger jag har sagt att jag tror på mig själv och att jag ska nå mina mål.
Ångest över livet, jag kan inte hålla huvudet högt längre.
Jag känner mig så dålig, varje dag känner jag mig dålig. Paniken inom mig kan jag inte förklara, jag kan inte visa den, jag kan inte berätta hur det är för ingen förstår ändå. Jag hittar ingen utväg och det gör så ont, så jävla ont. Kan inte bara någon kolla mig i ögonen och säga "jag ser att du inte mår bra", jag är proffs på en sak och det är att dölja. Jag döljer det mesta, jag har vant mig men inom mig skriker det bara. Jag vill ha en framtid, jag skiter i vad folk säger. Jag umgås med vilka fan jag vill, jag gör vad jag vill så länge jag inte ångrar nånting. Men saker som hänt och händer mig hela tiden tar all kraft ifrån mig, liksom jag orkar inte mera och det har jag sagt tusentals gånger. Varje gång försöker jag ändå en gång till, men misslyckas som vanligt. Jag hittar inga ord när jag försöker skriva av mig, finns inga ord som kan förklara hur jag mår och hur rädd jag är för hela mitt liv.
Jag har ingen jävla väg ut från nånting, jag sitter fast.
Det kommer få vara såhär, för jag orkar inte mera..
och varför jag skriver de här det vet jag faktiskt inte, och då tänker ni väll säkert också bah " hon vill ha uppmärksamhet" så okej tänk så men jag tar faktiskt inte åt mig vid det här tillfället.
För jag skriver hur jag känner acceptera det eller helt enkelt låt bli att ens läsa.
Men jag vill bara säga tack till er som förstår mig, hjälper mig genom allting för utan er skulle jag nog inte vara här idag, tack!
" ni vet vilka ni är" ♥